Varför äter vi för mycket?
Varför äter vi för mycket trots att vi vet bättre?
Ingen väljer att vara överviktig.
Men ändå gör vi ofta fel val. Varför väljer vi fel? Under tiden experterna tvistar om detta håller vi på att äta ihjäl oss. 10 % av Sveriges befolkning har fetma, och hälften av alla män är överviktiga (har alltså nu gått om kvinnorna). Begreppet åldersdiabetes tex. är ändrat till diabetes typ 2 av den anledningen att allt fler yngre och även tonåringar får diabetes.
Vi läser glansiga tidskrifter med diverse bantningsdieter i innehållet, och samtidigt plockar vi favoriterna ur den lösgodispås som vi köpte tillsammans med tidskriften. Som extra krydda på moset sätter vi på TV:n, och moraliserar över andra som inte heller har lyckats. Det hjälper ju knappast oss att bli smalare.
Vems fel är det då?
- Mina geners fel? Många som bär på gener för fetma är inte ens överviktiga. Däremot smittar övervikt. Inlärning är socialt betingad, som det klassiska ”barn gör inte som man säger, barn gör som man gör”?
- Marknadsföringens fel? Coca-Colas reklam är en bättre förklaring än gener. De hade som strategi att det alltid skulle vara mindre än 1 minut mellan reklamskylten och försäljningsställe. Någonting händer redan när vi ser reklamen.
- Felaktiga, till och med farliga dieter? Eftersom myndigheterna är något otydliga har kommersiella intressen stort handlingsutrymme. Det är otroligt vad som finns att köpa via nätet, och vi köper verkligen dessa produkter också, till exempel diverse så kallade örter med substanser som inte ens finns i Livsmedelsverkets register. Vi köper trots att vi innerst inne vet att det kommer inte att fungera. När det sedan mycket riktigt inte fungerade får vi dåligt samvete, känner stress mm och behöver belöna oss med något.
Det är hjärnans fel!
Vi fortsätter alltså att äta för mycket trots att vi vet bättre. Då beror det inte på okunskap, utan snarare på att vi vill ha belöningar, och vill tillfredställa våra behov snarast möjligt. I början ger belöningarna (socker, alkohol, spel etc) lustupplevelser men kan också utvecklas till ett beroende. Hjärnan vill ha sin belöning i form av socker främst.
Blodsockerkurvan går uppåt efter vi ätit kolhydrater, vi är nöjda och glada ett tag. Men hjärnan beställer ut mer insulin vilket ger en snabbsänkning av blodsockret, och larmet går. Är sötsug, dåligt humör och rastlöshet bekant? Om vi då tex. tar godis ur vår lösgodispåse för att lindra effekterna av sockerfallet är vi tillbaks till ruta 1, och detta kan upprepas om och om igen. Istället ska vi sikta på jämn och fin kurva (jämför GI), med långsamma kolhydrater som tex i nötter. Vid en jämn kurva frigörs inget insulin, och det är väl så bra för när insulinet flödar då stoppas även nedbrytningen av annat, som protein och fett.
Vi har heller inte hängt med i utvecklingen. Fram till modern tid har vi fått kämpa för att få tag i mat, och därför kan vi lagra energi när det finns gott om, och spara när det finns ont om. Det var perfekt på stenåldern men idag innebär detta att vi inte har lärt organismen att hantera överflödet. Vi har obegränsad tillgång till föda, och vi blir visserligen lite lätt illamående, men fortsätter att äta, droga osv ihjäl oss.
Vad sägs om att hitta andra belöningar? Skulle till exempel en udda utmaning, nya kläder, en kurs i ditt favoritämne, ett fadderbarn, en halvtimmes massage med mera ge tillfredställelse?
Om vi kan finna andra belöningar än den som vår ålderdomliga hjärna vill ha har vi kommit en bra bit på vägen i kilopraktiken.